22 apr. 2017

Lite inspiration inför dagens March for Science - Neil deGrasse Tyson om "Science in America"

Idag är det March for Science i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Kom dit om du har möjlighet och tycker det är viktgt. Här är lite inspiration.

21 apr. 2017

Dags för "March for Science" - men glöm inte vad vetenskap är


Imorgon går March for Science av stapeln runt världen, så även i Stockholm. I Sverige blir det manifestationer i Stockholm, Göteborg, Luleå, Umeå och Uppsala. Orsaken är från början den tilltagande antivetenskapligheten i världen, inte minst i USA:s högsta ledning, men det hela har utvecklats till en generell manifestation för vetenskapen.
Vetenskap är att ställa frågor och testa dem. Det är att tänka logiskt, metodiskt, öppet och nyfiket. Detta gäller alla vetenskapsområden: natur-, ingenjörs- och samhällsvetenskap, teknik, medicin, humaniora och matematik.
Vetenskap är inte bara för forskare. Vetenskap är en viktig del i det som utvecklar vår värld och berör därför oss alla.
Genom historien har vetenskapliga framsteg ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Diskussionerna kring vetenskap är en viktig del av det demokratiska samtalet. I tider då faktaresistens, "alternativa fakta" och falska nyheter alltmer konkurrerar med evidensbaserad kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt om uppmärksamheten är det dags att höja rösterna.
Vi tar ställning för forskningen och vill visa vad som gör vetenskapen unik som kunskapskälla, lyfta fram vikten av källkritik och acceptans för oliktänkande och ifrågasättande.
Flera har påpekat risken att en sådan här manifestation kapas för politiska ändamål och det har förekommit en del tecken på detta i USA. Desto viktigare att vi som kommer dit manifesterar just för vetenskapen och kommer ihåg vetenskapens gränser - vetenskap kan inte avgöra normativa frågor (däremot kan man förstås mäta effekter av normativa ställningstaganden, men det är något helt annat). Christian Azar har skrivit en oerhört bra artikel om detta i dagens DN. Här är ett utdrag, men läs för Guds (eller kanske främst för din egen) skull hela artikeln.
Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.
Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.
DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”.
Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.
Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt.
Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.
Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt.
Det här är viktigt av flera skäl.
För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.
Läs resten av artikeln här. Kom och manifestera för vetenskapen.

1 apr. 2017

VoF utser "Klimatsans" till "Årets folkbildare"

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) låter meddela denna sköna april-dag att det klimatskeptiska nätverket Klimatsans tilldelas deras prestigefyllda pris  "Årets folkbildare."   Detta kan komma som något av en överraskning eftersom VoF tidigare har varit kritiska mot klimatskeptiker, men som VoFs ordförande säger:
"Klimatsans insändare i lokalpressen har fått oss och många andra att inse hur lite vi egentligen har förstått av klimatvetenskapen. Vi inbillade oss att det var vi som var folkbildarna, men Klimatsans har fått oss att komma till sans."
Det är också dags för oss på denna blogg att uppvisa lite ödmjukhet inför dem som vet bättre. Vi har alltid hävdat att mänskliga koldioxidutsläpp har orsakat en uppvärmning, och vi har skrivit om hur koldioxidens ökande effekt på strålningsbalansen kan observeras. Men herrarna från Klimatsans förklarar i en insändare i UNT från i mars hur fel vi har tänkt:
"Kärnfrågan är: Påverkar koldioxid klimatet märkbart?
1. Vare sig det blir varmare eller kallare säger det inget om koldioxidens verkan. Medan halten koldioxid har ökat under hela 1900-talet har temperaturen både ökat och minskat. Rekordtemperaturer är inga bevis."
Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:
"Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."
Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

Vi har också försökt förklara hur temperaturdata ibland behöver justeras eftersom t ex mätstationer flyttas och mätinstrument byts ut och rutiner ändras. Men som Klimatsans nu avslöjar så handlar justeringarna egentligen om oförblommerad Sovjet-kommunism:
"Det är väl känt att USA:s vädertjänster NASA/GISS och NOAA storskaligt har "justerat" sina databaser så att gamla temperaturer sänkts och sena höjts. De har ändrat på historien liksom i Sovjet."

Särskilt fusket på NOAA har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Det är verkligen dags att någon äntligen sätter åt dem.

Vi skulle kunna skriva mer om alla pinsamma fel som vi har gjort oss skyldiga till, t ex om Arktis havis de senaste århundradena och om konsensus inom vetenskapen, men idag måste vi också hinna med att skämta april med grannarna. Så vi säger: grattis till folkbildar-priset, Klimatsans. Ni har verkligen förtjänat det. Och tack för att ni varnar oss för den kommande köldperioden!

En nyhet till när vi ändå är inne på priser: Svenska Akademin meddelar idag att Nobelpriset i litteratur kommer att tilldelas USAs president Donald Trump. Akademins ständiga sekreterare Sara Danius motiverar valet:
"This is a great Nobel prize. Much greater than Obama's (sick guy). Donald Trump won bigly with his tweets. He's winning so much that he'll get tired of winning. Ernest Hemingway is an overrated author, and William Faulkner is a lightweight. They could never get a job at Trump Magazine."   

20 mars 2017

Karin Bojs är förvirrad om koldioxiden

Karin Bojs skriver i Dagens Nyheter om koldioxidutsläppen:
Nyheten som kom i veckan från Internationella energirådet, IEA, är mycket glädjande. IEA har samlat statistik från hela världen, och enligt deras siffror går den ekonomiska tillväxten upp, medan människors utsläpp av koldioxid står stilla. Det är alltså möjligt att förbättra ekonomin utan att bränna av en massa kol och olja. 
...
Ekonomer har sina sätt att räkna på utsläppen. Kemister använder helt andra metoder – de mäter halten av koldioxid i själva luften. Den längsta tidsserien kommer från observatoriet Mauna Loa på Hawaii och kallas för Keelingkurvan efter den legendariske kemisten Charles David Keeling som startade mätningarna i slutet av 1950-talet.
Då låg det uppmätta koldioxidvärdet på 315 miljondelar.
I veckan rapporterade Mauna Loa värden på över 408 miljondelar koldioxid i luften.
... 
Man kan fråga sig varför det blir så stor skillnad när ekonomer mäter trenden för mänskliga utsläpp av koldioxid, och när kemister mäter hur det faktiskt ser ut i luften.

Bojs misstag är att blanda ihop utsläpp och vad som finns i luften. Det är inte är samma sak1. Hon blandar ihop vad ekonomer kallar för flöden och stockar. Tänkt dig att du har ett bankkonto. Hur mycket pengar du har på bankkontot kallas för stocken. Du sätter in en summa varje månad, och du tar också ut en summa. Detta är flöden. Så länge du sätter in mera än du tar ut så kommer pengarna på kontot att öka.

Tänkt dig nu att du under ett antal månader sätter in en allt större summa varje månad. Summan du tar ut ökar också men inte lika mycket. Nettoflödet till kontot ökar alltså. Då kommer summan på kontot (stocken) att öka allt fortare. Det är så det har varit med våra koldioxidutsläpp fram till för några år sedan.

Tänk dig sedan att det följer ett par månader där dina insättningar och uttag inte ökar. Du sätter alltså in samma summa och tar ut samma (mindre) summa ett par månader i rad. Summan på ditt konto kommer fortfarande att öka men nu med jämn fart. Så länge nettoflödet är positivt kommer stocken att öka. Det är där vi befinner oss nu med koldioxidutsläppen.

För att få atmosfärens koldioxidhalt att stabiliseras måste vi kraftigt minska utsläppen tills vi inte släpper ut mer än vad som tas upp.

Jordens stockar och flöden av kol, bl a i form av koldioxid, är naturligtvis mer komplicerade än vad liknelsen med bankkontot ger sken av. Här är en illustration av jordens kolcykel från NASA. De svarta siffrorna är stockar, och de lila är flöden.  


1Bojs är inte den enda som har gjort det här misstaget. Det är faktiskt ganska vanligt bland klimatförvillare (vilket Bojs inte är).

Uppdatering: Den här rättelsen kom upp under DN-artikeln samtidigt som jag skrev det här inlägget:

Rättelse 2017-03-20 16:14

Förtydligande: IEA:s rapport berör bara utsläpp av koldioxid från energisektorn. Även om utsläppen av växthusgaser ligger kvar på samma nivåer kommer mängden koldioxid i atmosfären att öka, eftersom koldioxid finns kvar mycket länge i atmosfären. För att nivåerna ska kunna gå ned måste vi minska våra utsläpp radikalt.

18 mars 2017

Temperaturen stiger medan luftfuktigheten minskar – eller?

Gästinlägg av professor Mats Almgren

Det brukar hävdas att i förvillarkretsar att det enda man vet om en effekt av en höjning av koldioxidhalten är att en dubbling av den skulle ge en temperaturökning med ungefär 1,2 grader. Detta är den direkta effekten, vilken inte brukar förnekas. Men att det därutöver skulle finnas återkopplingar som förstärker temperaturhöjningen till någonstans mellan 1,5 och 4 grader, är något som ivrigt bestrids. Det är speciellt återkopplingen från vattenånga vid en ökning av temperaturen som anses vara ett påfund av alarmister, helt utan verklighetsförankring. Ibland sägs det t.o.m. att luftfuktigheten har gått ner när temperaturen ökat. Ett exempel på detta sågs nyligen i ett inlägg på Stockholms initiativets blogg, där den mångkunnige, men ofta något selektive, signaturen tty skrev följande:
Flera av antaganden som ”förstärkningsteorin” bygger på kan förresten lätt motbevisas. Så brukar man t ex ofta utgå från att den relativa fuktigheten ska förbli konstant vid stigande temperatur. Så fungerar klimatet dock inte i verkligheten: Titta på denna vädermodell, skulle relativa fuktigheten vara temperaturoberoende borde färgen i medeltal vara densamma från pol till ekvator: https://earth.nullschool.net/#current/wind/surface/level/overlay=relative_humidity/orthographic=-58.28,89.70,296/loc=23.251,5.758
Jag måste erkänna att jag inte förstår hur ty menar att denna bild av globen skall läsas. Den relativa fuktigheten är kodad i färger, men hur förklaras inte. Och hur menar tty att man ska bedöma ”medeltalet” av färgerna? Ska man inte också försöka bilda sig en uppfattning om medelvärdet över året? Det blir lite svårt. Det intryck jag fick, när jag tittade, var att relativa fuktigheten var relativt jämn över hav, men varierade och var mestadels relativt låg över land. Så denna glob gav föga upplysning. 
Jag sökte då istället på nätet och fann bl.a. följande:


Den bilden visar hur specifika fuktigheten nära ytan varierade över klotet år 2013, som avvikelse från medelvärdena under 1981-2010. Man kan se att det förmodligen totalt var något våtare under 2013 än under jämförelseperioden, men att det över land på många håll var torrare. Detta visas klarare i följande figur, från samma källa, som visar hur relativa fuktigheten över land (åter nära ytan) varierar med tiden. Här ser man en klar minskning mot slutet, när temperaturen har stigit. Kanske det är sådana resultat som förvillat förvillarna?
Men observera att detta gäller fuktigheten strax över jordytan. Det finns en hel atmosfär ovanför detta skikt. Att relativa fuktigheten nära marken kan minska när ytan värms upp kan åtminstone delvis förklaras av att fukten till största delen kommer in över land från hav, och över hav ändras fuktigheten med vattenytans temperatur. När nu landytan värms snabbare än havet, och fukthalten följer havstemperaturen, så blir det en minskning av den relativa fuktigheten över land.

Hur är det då i resten av atmosfären? Det vi behöver ha reda på är hur den totala mängden vattenånga har varierat. Det som brukar hävdas av meteorologer (t.ex. av Lennart Bengtsson) är att fuktigheten ökar med ca 7% för en grads temperaturhöjning. Det är den ökning av vattenångans jämviktstryck som följer av Clausius-Clapeyrons ekvation vid nuvarande medeltemperaturer. Det innebär då att relativa fuktigheten i medeltal över hela atmosfären skulle hålla sig ungefär konstant. Arrhenius antog i sina beräkningar i slutet på 1800-talet att så var fallet, som en medveten första approximation. I nutidens avancerade klimatmodeller görs inga sådana antaganden, men att det är så följer ur resultaten. Klimatmodellerna är dock inte att lita på i allt, och det borde gå att finna mätdata som belyser saken.

Jag har dock inte lyckats hitta några lättillgängliga dataserier eller grafer över sådana mätresultat. Så jag valde därför att titta på vad reanalysprodukterna säger. Som jag framhöll i en tidigare post, så är styrkan med dessa just att man kan få ut den information man behöver (om man vet hur man ska hantera dem). Lyckligtvis finns en site http://cci-reanalyzer.org/Reanalysis_monthly/tseries.php där man kan få ut tidsserier av bl.a. ”precipitable water” som är allt vatten i gasform som finns i en kolumn från jordytan och upp till stratosfären. Man kan välja mellan en rad olika reanalysprodukter.
I figuren har jag valt precipitable water från medelvärdena av fyra tredje generationens reanalysprodukter under tiden 1979-2012. Man kan alternativt titta på resultaten av de enskilda produkterna. De skiljer sig åt ganska mycket, men samtliga ger en ökande trend.


Det är ju helt klart att mängden vattenånga i atmosfären har ökat, med ungefär 4,3 % från 1980 till 2010. Under samma tid har temperaturen alldeles över ytan, enligt samma samling av reanalysprodukter, ökat med ungefär 0,42 grader. Det skulle betyda att vattenångan ökat med ca 10% per grad, vilket då är något mer än vad Clausius-Clapeyrons lag förutspår för jämviktstrycket. Men man kan nog inte vänta sig någon god numerisk överensstämmelse. Både temperaturer och värdena på precipitable water varierar mycket mellan de olika reanalyserna.

Slutsatsen är emellertid att mängden vattenånga i atmosfären har ökat med temperaturökningen, så som man har all anledning att förvänta sig, och att återkopplingen från vattenångan då också är en realitet. Det finns andra återkopplingar, och andra forcings, som är betydligt mer osäkra.

19 feb. 2017

Modellerade och uppmätta temperaturserier stämmer väl överens – om de globala medeltemperaturerna beräknas på samma sätt

Här kommer ett gästinlägg från Mats Almgren. Det handlar om att jämföra temperaturer från klimatmodeller med observerade temperaturer.

I ett viktigt arbete från hösten 2016 påpekar Richardson, Cowtan, Hawkins och Stolpe [RCHS]1  det (i efterhand) uppenbara: När resultat från modelleringar och mätningar jämförs måste det som jämförs vara ekvivalent. Temperaturserier från klimatmodeller avser vanligen lufttemperaturen nära ytan över hela globen, medan de konventionella tidsserierna blandar luftens temperatur nära ytan över land och is, med havsytans temperatur över haven. Dessutom saknas mätdata från stora delar globen och dessa områden antingen utlämnas eller fylls genom mer eller mindre komplicerade extrapolationer. För att få en rättvis jämförelse valde RCHS att utgå från HadCRUT 4 serier, som använder blandade temperaturer och utesluter (maskar) stora områden, bl a Arktis och delar av Afrika. Resultat från ett stort antal modeller i CIMP5 processades på motsvarande sätt, så att blandade luft- och havsytetemperaturer erhölls, och uteslutna områden i HadCRUT 4 maskades bort.

Figuren nedan jämför observerade temperaturer enligt HadCRUT 4 med de processade temperaturserierna från medianen av CIMP5 simuleringarna. Här är tas-only lufttemperaturen vid ytan, sedan kommer blandade temperaturer, och sist blandade och maskade. De senare ansluter väl till HadCRUT4. Slutsatsen blir då att modellresultaten och mätningarna stämmer mycket väl överens, när de jämförs på ett rättvisande sätt. Med det bortfaller också skillnaden mellan modellberäknade och observerade värden på klimatkänsligheten, både den transienta (Transient Climate Response) och den vid jämvikt (Equilibrium Climate Sensitivity). Dessa värden är fortfarande osäkra, beroende på osäkerheten i ändringarna av olika ”forcings”, men den osäkerheten är lika stor i båda fallen. Det nominella värdet på klimatkänsligheten blir naturligtvis olika om man mäter den med hjälp av medeltemperaturer som definierats på olika sätt, och ändrar sig olika fort i en värmande värld, men klimateffekterna blir desamma.


Av och till går jag in på en del förvillarbloggar för att se vad de skriver om. Det mesta är trams, så det går snabbt titta över. Men en och annan gång dyker något upp som intresserar mig. På så sätt kom jag att hitta en artikel av herrar Cederlöf, Bengtsson och Hodges  [CBH]2. I denna jämförs tidsserie för jordens medeltemperatur hämtade från en re-analys, med några av de konventionella tidsserierna: HadCRUT4 och GISTEMP för yttemperaturer, och UAH och RSS för temperaturer i troposfären.
Så vad är då en re-analys? Begreppet definieras här:

Reanalysis is a scientific method for developing a comprehensive record of how weather and climate are changing over time. In it, observations and a numerical model that simulates one or more aspects of the Earth system are combined objectively to generate a synthesized estimate of the state of the system. A reanalysis typically extends over several decades or longer, and covers the entire globe from the Earth’s surface to well above the stratosphere. 
Tyvärr tycks begreppet inte finnas med på svenska wikipedia, så den som vill förkovra sig är hänvisad till engelska sidor. En utmärkt översikt gav Judith Curry på sin blogg där hon bl.a. citerar långa stycken av vad Kevin Trenberth sagt om saken. Det som gör re-analyser till kraftfulla verktyg är att de gör det möjligt att plocka ut meteorologiska data på ett konsistent sätt över hela jorden, t.ex. lufttemperaturen på 2 m höjd över ytan, så väl över land som över hav och is. Det förefaller då som om re-analysdata skulle vara ideala för jämförelser med simuleringar. Så låt oss se vad CBH har att säga.

Den re-analysprodukt CBH utnyttjar kallas ERA-interim, och är en förbättrad version av tidigare produkter. Den går tillbaka till januari 1979; CBHs analys gäller 1979-2014. De jämför årsmedelvärdena av temperaturen från ERAI med värden från HadCRUT4 och GISTEMP, och finner bl.a. att trenden i temperaturökningen under denna tid var mycket lägre för ERAI (0,12 grader/decennium) än för de två andra (0,16). CBH tar också fram temperaturserier för troposfären, med bidrag från olika höjder vägda så att resultatet ska simulera det som redovisas av UAH och RSS. Nu stämmer trenden från ERAI (åter 0,12 grader/decennium) väl med de från UAH (0,11) och RSS (0,12).

Resultat väcker en del intressanta frågor. Om ERAI är att lita på, så förefaller det som om både HadCRUT4 och GISTEMP ger alltför snabba temperaturökningar, medan den ökningstakt som skattas från satellitmätningarna är rimligare. Men kanske är det istället ERAI som är skakig. Liksom många andra varnar Judith Curry för re-analys-produkterna: These products are tremendously useful for a variety of applications, but the new shouldn’t be used for trend analysis without more assessment of their capabilities. Detta rimmar väl med att CBHs undersökning hade det uttalade syftet att göra sådana test. Låt oss nysta vidare.

Genom en slump kom jag över en ERA-rapport3 av A. Simmons et al., där det också görs jämförelse mellan temperaturer från re-analys och de konventionella serierna. Simmons et al. har använt både ERA-Interim och en japansk motsvarighet, JAR-55, i båda fallen med data fram till och med 2015. I figuren visas dessa data, och också fyra av de välkända tidsserierna för yttemperaturen. Had4_UAH_v2 är Cowtan och Ways4  ”spatially extended” HadCRUT4.


Det är uppenbart att resultaten i stort stämmer väl överens i detta tidsavsnitt. Det finns skillnader som ingående diskuteras i rapporten. Överensstämmelsen framgår också av trenderna: ERAI, JRA-55 och GISTEMP ger alla 0,17 grader per decennium, båda HadCRUT serierna 0,18 och NOAA 0,16. Det avviker från CBHs artikel, där ERAI och de traditionella serierna skilde sig åt väsentligt. Det sista årets starka uppvärmning kan inte ha gjort så stor skillnad – vilket också framgår av att trenden för HadCRUT 4 och GISTEMP endast ökat marginellt.

Till stor del kan skillnaden mellan CBHs trend och den från Simmons et al. förklaras av att de senare anbragt en korrektion på temperaturen över hav om 0,1°C för tiden före januari 2002, beroende på att en ny källa för havsytans temperatur började användas då. Justering har diskuterats i tidigare arbeten5. CBH gör inte denna justering – de diskuterar den inte ens, trots att de rimligen måste ha känt till den.

CBH avslutar sin artikel med följande:
We therefore strongly suggest that tropospheric temperature trends from re-analyses should replace surface temperature trends in future climate validation studies. If we use the temperature trend of the layer 700-400 hPa or any other similar measure, instead of the surface temperature trend, then this is probably a better representation of the global tropospheric temperature and presumably a more robust quantity to assess climate change.
När re-analyserna ger lika robusta resultat som de konventionella tidsserierna (de gör det knappast nu) och om troposfärtemperaturen ändrar sig i samma takt som yttemperaturerna (det har inte empiriskt visats att så är fallet) så kanske det skulle vara bra. Vi är inte där än. När det gäller användning för jämförelse med modellsimuleringsresultat krävs dessutom längre tidsserier. Så RCHSs val, att processa modellresultaten för att göra dem jämförbara med mätresultaten, kommer att förbli överlägset ett bra tag till.

Referenser
1Mark Richardson, Kevin Cowtan, Ed Hawkins and Martin B. Stolpe, Reconciled climate response estimates from climate models and the energy budget of Earth, Nature Climate Change 2016, 6, 931
  2 M. Cederlöf, L. Bengtsson och K.I. Hodges Tellus A, 2016, artikel nr 31503: Assessing atmospheric temperature data sets for climate studies.
  3 A. Simmons, P. Berrisford, D. Dee, H. Hersbach, S. Hirahara, J-N. Thepaut,  2016, ERA Report Series 25 Estimates of variations and trends of global surface temperature.
  4 Cowtan K, Way RG (2014) Q.J.R. Meteorol. Soc., 140, 1935–1944, doi: 10.1002/qj.2297
  5 Simmons och Poli 2015, Arctic warming in ERA-Interim and other analyses. Q.J.R. Meteorol. Soc., 141, 1147-1162, och referenser däri.

11 feb. 2017

Ännu en fejkskandal om NOAA-forskare

Under förra helgen och början av den här veckan var det mycket väsen om ännu en fejkskandal som handlade om en artikel av ett grupp forskare från bl a NOAA med Thomas Karl i spetsen. Artikeln, som publicerades i tidskriften Science 2015, visade effekten av nya metoder för att kombinera temperaturdata från fartyg och bojar. Denna fejkskandal slogs upp stort av den brittiska tabloiden Daily Mail med en rubrik som talade om "Avslöjade: Hur världsledare lurades till att investera miljarder genom manipulerade klimatdata." Journalisten bakom artikeln var David Rose, sedan tidigare ökänd för publicera felaktigheter om klimathotet. Resten av klimatförvillosfären, inklusive dess svenska förgrening, hakade snabbt på. Det gjorde också amerikanska kongressens Committee on Science, Space, and Technology och dess ledare Lamar Smith, en republikansk politiker som även tidigare har ägnat sig åt förföljelse av NOAA-forskarna.

Vad det hela till sist utmynnade i var betydligt mindre dramatiskt än vad som hade rapporterats i Daily Mail: en f d NOAA-anställd, John Bates, som hade arbetat med kvalitetssäkring av temperaturdata, tyckte att Karl m fl borde ha uppgett i sin artikel att en del av de temperaturdata som de använde var från en experimentell version. Det handlade alltså inte om någon manipulation.

Däremot kan attacken mot NOAA att ha varit koordinerad mellan David Rose på Daily Mail, politikern Lamar Smith samt f d klimatforskaren Judith Curry. Curry var den som Bates talade med först. Smith använde fejkskandalen som tillhygge i en kongressutfrågning om EPA i tisdags.

Här är en bra sammanfattning i videoform av vad som hände:


Och här är några bra länkar för den som eventuellt skulle vilja gräva djupare: